© Aamos Ruha / Ville Paasimaa

Timo Riihonen, bas
Kirill Kozlovski, piano

När en ung människa dör, är det som om livets kraft försvinner. Som ett träd, som dör och vissnar för tidigt. Jag upplevde förlusten av en jämnårig vän i min ungdom på beklagligt nära håll. Vår konfirmationspräst tröstade oss unga med orden:

"När höstens kalla vindar piskar de döda löven, försvinner inte klorofyllet någonstans. Det lagras i trädet och väntar på den nya våren. Vi bär på ditt klorofyll."

Detta tröstande budskap talade om för oss, att även om en människa som dör alltför ung är en stor förlust för alla, glöms hen aldrig bort. Genom denna person och för hens skull lever vi vidare, vi växer, vi minns och vi älskar ännu starkare.
– Timo Riihonen

Döden och livets början är teman som många tonsättare och poeter har behandlat. Jean Sibelius komponerade Sydämeni laulu (Mitt hjärtas sång) till en dikt av Aleksis Kivi strax före sin lilla dotters död. Det sägs att han spelade sången vid hennes dödsbädd.

Toivo Kuulas Epilog är däremot en hyllning till det nya livets seger över döden. I Modest Mussorgskijs sångcykel Dödens sånger och danser utspelar sig en dialog mellan en döende människa och döden själv. Döden kan vara en befrielse från ett långt lidande, eller så kan den rida över slagfältet och proklamera sin seger. Det spelar ingen roll vilken sida som vinner kriget – Döden skördar sina egna.